heurlin

Jag vill bort. För första gången på länge vill jag bara bort. Sova bort livet tills allting löst sig.
Dricka vin tills jag somnar av antingen trötthet eller skratt – bara jag somnar.
Jobba så jag knappt kan stå o sen bara hem och somna.
Motionera så kroppen töms fullständigt på energi, sen sova.

Jag har ingen ork längre. Ser ingen motivation med någonting förutom jobb. Där vet jag i alla fall vad jag kämpar för att uppnå. Löser sig jobb, kommer det andra så succesivt. Därför lägger jag allt krut där. Vrider ut och in på mig själv tills jag dimper ner i en hög av trötthet. Försöker  vara överallt samtidigt och visa allt och alla vad jag kan och hur bra jag gör det. För att någon så småningom ska låta det bli min tur att må bra. Så jag kan försörja mig själv, skaffa mitt liv. Utan ifrågasättningar, delade meningar, dispyter och diskussioner. Bara vara mig. Ingen annan. Inte ens försöka vara någon annan än mig själv till lags.

Jag vill göra mina fel och erkänna det utan att någon ska döma mig och berätta hur saker och ting ”ska” vara.  Jag vill ha en mening med vardagen. En känsla av att göra nytta och inte bara vara i vägen, i strävan, utan erfarenhet.
Den senaste tiden har jag lagt så mycket energi  på allt annat än mig själv. Jag strävar, kämpar och ligger i men till slut har jag glömt om jag själv mår bra. Man fastnar i någon ond jävla cirkel som man tror att man är i för att kunna bryta. Kunna visa för andra att man är något att satsa på, att man duger.
Hela livet har blivit en enda stor tävling. Du förväntas ta rätt beslut i allt och handla riktigt i svåra situationer. Ändå ger ingen mig chansen att fela och formas av mina misstag. Det ska vara rätt från början, jag ska förstå allt innan någon ens förklarat hur och helst ska jag bara nicka och ta emot när någon sätter sig på mig. Jag är trött på det! Jag är så äckligt jävla trött på att börja om på ny kula om och om igen och hålla god min!
 Ingen ska få se hur dåligt jag mår, för en svag människa vill ingen ge en chans, och definitivt inte anställa. Istället gömmer jag mig bakom fasader. Jag skyller på trötthet om någon skulle fråga. Släpper inte in någon, för jag vill inte att någon ska veta.

Efter tillräckligt lång tid har den onda cirkeln gått över i en ostyrbar apati. Ingenting känns, jag låter saker rinna ut och ingenting som någon säger påverkar. Här trivs jag egentligen bäst rent personligt. För här slipper jag tänka. Här går kroppen i dvala och jag tar mig inte tid till något mer än att bara vara. Tankarna har lagts på is och jag går runt som i ett vitt rum, helt utan intryck och känslor.
Men det är också steget  härifrån och uppåt som är lättast. Jag går som i tre olika nivåer.
- Tankarna snurrar och jag gör inget annat än att gå omkring som en ostoppbar duracellkanin som jobbar, jobbar och jobbar för att sedan falla ihop handlöst.
- Nästa steg är fullkomlig likgiltighet. Tänker ingenting, orkar ingenting, bryr mig inte, vänder mig inåt.
- Det tredje och kanske bästa steget är när något ljust händer som lyfter hela situationen och mig med den. Det räcker att jag ser en vänlig gest på stan, att någon säger hej eller att min matlust är större än vanligt.

Så går det. Runt, runt.

Jag orkar inte.
Det ÄR min tur att må bra nu! Jag klarar inte mer motgång.

Idag tänkte jag en knäpp tanke. Knäpp för att jag redan tänker så o jag har inte fyllt 20.
Jag vill inte nu, inte i denna åldern. Men jag hade önskat att tiden spolats fram dit och stannat där. Tror jag...

Jag önskar att jag var utflugen, hade barn, man, hus, hund (papegoja) o Volvo (Micra). Jag önskar att jag hade fast jobb, räkningar att betala, barn som ska lämnas på hockey, ridning och fotboll. Att jag hade en jävla massa jobbiga vuxensaker att stå i, gärna upp över öronen. Tvätt som ska tvättas, boende som ska dammsugas, barn som skriker o brottas.
För trots att jag aldrig varit där, är jag fullt och fast övertygad om att det är fan så mycket bättre än vad läget är just nu! Jag underskattar inte vuxenlivet för fem öre, jag vet hur jobbigt det är stundtals och då har jag ändå inte upplevt hälften.

Igår avslutades ett kapitel och imorgon påbörjas ett annat. Jag sover sämre än någonsin och nu har t.o.m. jag börjat fumla efter pausknappen. Antingen det eller snabbspolning. Endera stanna upp och andas, endera låta tiden susa ännu fortare och bara låta mig komma vidare. Just nu känns det som om jag står och stampar. Stampar på samma jävla kvadratmeter som jag stått på alltför länge nu.
Sedan åtminstone ett år tillbaka känner jag att jag påbörjat så många olika projekt som jag hoppats på ska bära frukt, men sedan blivit nedstampad gång på gång för att sedan börja om på ny kula någon annanstans. Lagom till man vant sig vid en vardag blir man tvungen att gå vidare till nästa. Med det inte sagt att jag inte är öppen för förändringar, jag tycker om ombyte. Men inte så ofta och inte så drastiskt som jag tyvärr fått vara med om.
Dramatiskt eller ej - jag känner mig som en sak. En sak som byter brukare när man inte längre anses fylla ett syfte. Något man slänger när man blivit sliten och använd.
Det finns ingen annan känsla jag hade kunnat göra så mycket för att bli av med som denna.

Det har blivit för mycket att vara andra till lags för länge. Bli lovad saker som aldrig hålls och sedan göras av med. Jag vet hur mycket jag kämpat, vad jag gått igenom och jag vet att jag förtjänar mer än såhär.

Antingen får det forward:as eller paus:as - nu har jag snart fått nog.

Väldigt olika från gång till gång men för att göra det enkelt kan vi säga en två-veckors period varannan månad. Under de två veckorna är jag inne i en fas jag inte kan kontrollera.
Se det som en cykel. Hur jag än vrider och vänder och försöker sysselsätta mig, fysiskt eller psykiskt, kommer jag tillbaka till samma jävla ruta ändå. En gång varannan månad mår jag botten. Det är som om min hjärna hamstrat alla problem jag stött på under de senast gångna månaderna och sått ett frö. Fröet har blivit en fet, ful jävla buske och det är dags att skörda.
Jag blir som en instabil igelkott. Alla taggar utåt och ingen ljus i slutet av tunneln. Jag ältar alla problem och funderingar om och om igen tills jag blir så utmattad att jag somnar eller börjar gråta. Min hjärna försöker ta itu med alla dilemman på en och samma gång och jag blir som fånge i mitt eget huvud.
Jag är tyst, säger inte ett ljud till någon förutom de gånger jag håller på att explodera inombords. Då måste jag prata. Oavsett om det är mina tavlor eller ett levande väsen som får agera bollplank.
Det blir som om jag får allting i samma ögonblick. Motivering, lust, ilska, ångest, behov av sömn, behov av att hoppa, studsa och skrika.

När jag kommer till den förstnämnda delen; motivering, blir jag impulsiv och oberäknelig som en häst och måste ta tag i allt. Skola, framtid, jobb, dåtid, nutid, imorgon, idag, igår. Då söker jag jobb och utbildningar tills fingrarna blöder och halsen är öm av alla telefonsamtal till tänkta arbetsgivare. Ömsom mår jag så bra att det bubblar i mig och ömsom dalar jag ner i det djupaste av hål och det känns som om jag ska lägga mig ner och försvinna. Kvar ligger jag i hålhelvetet till nästa impulsivitet kommer och jag får tusentals med idéer på hur jag ska förändra min situation till något positivt.

Skola är plan b. Jag har sökt åtta högskolestudier och tolv gånger så många jobb de senaste fyra veckorna.
Pluggar jag har jag lite pengar. Alla jag känner avråder mig från att ta lån.
Jobbar jag vid sidan av får jag bara tjäna en viss del tills de gör avdrag på mitt bidrag. För att det ska löna sig måste jag jobba mer än jag pluggar och plötsligt har hela syftet med studier försvunnit.

Jobb är plan a. Prio ett. Jag har lust så det stänker om det och jag vill inget hellre än att jobba så jag kan ha det vuxna liv jag faktiskt känner att jag förtjänar.
Men man är ingen utan utbildning. Inget, ingen – du existerar inte om du inte har minst högskoleutbildning och du ska helst veta precis vad du vill bli redan när du börjat mellanstadiet. En dröm, en röd tråd genom livet där dina utmaningar ska föra dig till ditt mål.

Motivering blandad med ångest.
Nu gör jag allt. Stadiets mest intensiva del är nådd och handlar jag inte fort nu känner jag hur makten och styrkan bara rinner ut mellan fingrarna på mig. Jag hade velat spara på denna känslan. Konservera den och ta fram den när jag vill, minus ångesten.

Just nu går jag på speed och fattar jag inte alla beslut idag är det för sent imorgon.
Jag behöver den känslan under en längre period. För att hålla igång och bara ge mig fan på något, trots att jag innerst inne inte vill, utan känner att jag måste. Annars blir det som det alltid bli i slutändan av den här cirkeln. Någonting i mig trycker ner mig i marken, binder fast mig och ber mig hålla käften. Allting som hette drivkraft blir som bortblåst och jag blir åter igen som en liten rädd kattunge.

Jag vet inte var jag ska bli av.

Jag läser ofta självbiografier. Om allt och alla. Gärna människor man sett på tv, läst en bok av eller hört på radio.

Människor som öppnar sig totalt i sin lilla bok (eftersom självbiografier oftast är sådär lagom tjocka). Berättar om allt de gjort, hur de ser ut från topp till tå, varför de beter sig som de gör i vilka situationer. Lämnar ut sig totalt för att de vill att folk ska veta att det är okej att inte alltid leva upp till det samhället, media och familj vill.

Jag läser sådana böcker för att då får jag för mig att jag nog är helt normal i allt mitt onormala som jag själv blir trött på till slut.

Jag läser sådana böcker för att jag sedan många år tillbaka drömt om att själv skriva en likadan en dag. En lagom tjock bok med lagom många sidor som det tar lagom lång tid att läsa igenom.

En bok där jag berättar om varför jag är rastlös så jag ibland får ont i kroppen. Varför jag snackar till mina egna och alla andras öron tröttnat på att lyssna för att det får mig att må bra. Varför jag blir skitnödig och kräkfärdig när jag vistas på trånga och mörka platser alldeles ensam. Varför lerfigurer skrämmer livet ur mig och varför jag har ett så enormt behov av att tänka.

Som om någon liksom ville veta.

Det bryr jag mig egentligen inte om. Det jag vill uppnå med att skriva en självbiografi är nog att kunna sätta fingret på pärmen och känna att jag har hela mig själv i mina händer. Hela stora lilla jag. Att veta att hela världen, eller åtminstone svensktalande läskunniga, har tillgång till den nakna sanningen. Istället för att överaska människor med saker jag gör och ibland kanske t.o.m. stå till svars för varför jag är som jag är. Gör som jag gör.

Pang på rödbetan. Hela jävla härligheten rätt upp i nyllet. Varsågod. Camilla Heurlin på ett silverfat. Varken vackert eller ansträngt. Inte ens ett försök till att vara lite försiktig och prydlig och tänka innan man talar. Bara jag.

Ibland verkar folk visa större förståelse för lite mer, fint uttryckt, "udda" beteende om man vet att människan i fråga varit djupt nere i skiten. Det verkar mer okej, lite mer accepterat att "vara som man är när man inte blev som man skulle" då. Som om man skulle ha extra stor rätt till att vara sig själv och ha sina konstiga idéer och tankar bara för att man en gång i tiden gick igenom en "jobbig period". Alla har väl haft sina jobbiga perioder? Gått igenom saker som man blir illamående av blotta tanken på. Velat försvinna in under jorden och aldrig mer visa nyllet någonstans där ansiktet träffas av solen. Det har jag i alla fall. Och jag tror inte på ödet. Det finns ingenting som heter "så var det tänk ända sedan du sattes till liv". Fan heller! Alla är sin egen lyckas smed och allt du gör får senare konsekvenser. Vare sig de är bra eller inte har jag hittills inte stött på en enda konsekvens som inte varit matnyttig.

Det ska svida. Det ska göra ont och man ska få in fan så mycket mer vatten i gummistövlarna än vad det var tänkt från början.

För jag anser att livet är för kort för att planeras. Får jag en fläck på min tröja idag eller missar sista bussen hem och blir tvungen att sova någon annanstans än i mitt eget trygga lilla kyffe - DÅ tar jag det därifrån och gör något bra utav det. Hade jag varit tvungen att planera mitt liv i minsta lilla detalj hade jag inte känt att jag levt.

Det ska vara ringar efter glasen på bordet, lite damm i hörnen och öppna garderobsdörrar för att jag ska få ro i kropp och själ.

Jag har blivit mästare!
Slagit alla personliga rekord i tråkeri, tristess och värdelöst vetande.

Jag vet hur många minuter det tar innan vissa telefoner börjar ringa, kan allas efternamn, vet exakt vilken form mina naglar har, hur många piggar det är på tapeterna på toaletterna, hur många sekunder det tar från det att man tryckt på "print" till att pappret är utspottat. Jag har lärt mig känna igen folks klackande när de kommer och ibland, bara för att jag ska ha något som aktiverar hjärnan om dagarna, tävlar jag mot klockan om hur fort det går att gissa vem det är som spattserar bakom mig.
Två gånger har jag somnat på toaletten. En gång har jag suttit o stirrat ut ur fönstret i 20 minuter utan att ha koll på vad jag gör. En fjärde gång har jag läst på om franska revolutionen på internet och gjort små frågor till mig själv att besvara, som ett litet test. För att tiden ska gå.

Och varför?!
JO! Jag har blivit anställd av ett gäng människor som säger sig drunkna i pappersarbete men vägrar lära upp någon annan för att få hjälp.

27 arbetsdagar kvar på avdelningen och jag vet inte om jag ska tjoa eller lägga mig ner o sparkas på golvet.

Detta året har för mig inneburit en rätt begränsad tid att tänka över vad som ska se sen och därför en enorm omställning.

I princip hela min gymnasietid har jag gått och oroat mig över vad som kommer härnäst. Man brukar säga att efter grundskolan är du fri, sen kan ingen tvinga dig att gå i skolan. För mig är det inte sant. Du blir inte hämtad av polisen och körd till din skola om du skulle skubba men du är likväl så illa tvungen. Utan gymnasieutbildning är du körd.
Så efter att jag tagit studenten borde jag, enligt mig själv, känna mig fri att göra vad jag ville. Någonstans innerst inne har jag ju vetat att så var inte fallet, men har ändå hoppats på att det skulle ge en större känsla av frihet. Och jag som de allra flesta i min ålder har sedan en tid tillbaka haft en stor längtan till ett eget boende. Under de senaste tre åren har förklaringen varit logisk till varför det inte blev så – skolan.
Vilket leder mig osökt till nästa kapitel….

Jobbet. Jag jobbade fem veckor i somras i restaurangen. Mitt första ”riktiga” arbete, om så bara som vikarie vid semestrar och ledighet. Där har jag alltid trivts. Vi behandlade varandra lika, som folk. Trots att jag bara var 14 när jag var där första gången och jag haft ett flertal olika kolleger under tiden var det aldrig snack om särbehandling. Jag hade ju mina arbetsuppgifter och kocken sina, men aldrig hände det att jag slapp någonting för att jag var ”för liten, inte hade någon utbildning, inte provat det förut” et.c.
Jobbet jag sitter på nu däremot, det är nog detta årtiondets största omställning för både mig själv, familj och vänner.
Under min tidiga tonår hade jag, som bekant, svackor. Jag mådde otroligt dåligt, var deprimerad längre perioder och ett enormt behov av uppmärksamhet och att bli hörd. Varför vet jag inte. En hel del kan säkert skyllas på åldern och den ohyggliga hormonomställningen, resten var nog bara mitt sätt att utvecklas. Så dåligt som jag mådde då, är ingenting jämfört med hur jag stundtals mår här.
I början var det allra värst. Nu har även jag lärt mig hur vissa människor fungerar men stora flertalet är fortfarande en gåta. Det kvittar hur mycket jag berättar och hur djupt jag går, de flesta tycker jag gjort fel i att stanna kvar och jag blir ofta bemött med ”sluta om det är så jobigt”. Som om det skulle vara en lösning på problemet?! Jag ska inte sticka under stol med att jag flera gånger varit nära att kasta in handduken men har varje gång kommit fram till att jag inte fungerar så. Ställs jag inför ett problem, som jag har både energi och anledning till att lösa, går jag in för 110% och ger mig inte förrän jag spottar blod. När det dessutom är som i detta fallet - svårt att hitta jobb, har jag absolut inte velat ge upp i första taget. Nu har jag jobbat här i snart fyra månader och jag förstår ingenting. Det får gå som det går. Jag gör nog bäst i att låta det som sker ske.

En annan riktigt stor skillnad gentemot flera år tillbaka är papegojbristen. Lennart försvann i maj förra året och jag tror inte det gått en dag utan att jag skänkt honom en tanke. Det är jobbigare än vad det låter i mångas öron att vara utan något man verkligen brinner för.

Körkortet herregud! Det måste ha varit årets bedrift!
Något som kändes som årtusenden att genomföra tog två månader på körskola och sen hade jag den efterlängtade plastbiten i handen. Att ta körkort har öppnat många dörrar och gjort ett redan stort intresse ännu större!
Och för att utnyttja körkortet krävs..

..bil!
Tre stycken har jag hunnit med på mindre än ett år. 9 månader för att vara exakt.
Äventyret började med lilla vinröda burken Micra. Hur många åkdon jag än hinner med är det nog den som står mig närmst hjärtat! Söta lilla skruttis med rost, bullrig kaross, trasig stol, och inte minst de söndergnagda drivaxlarna. Men alldeles perfekt!
Sen kom gula faran och allt som hörde den till. Den nyaste bilen jag haft i mina ägor. Pippigul, airbag och världens största växelspak därtill. Att det sen gick som det gick pga tomten till bilförsäljare är en annan femma.
Idag är det min egna privata lilla limousine som gäller. Enorma(!) lilla kantis som är lögn för en amatör att fickparkera.

2010. Smakar på årtalet... Bilarna, studenten, körkorten kunde inte varit bättre. Resten kan diskuteras

Så många val. Så många prövningar. Prövningar som ger konsekvenser, allvarliga eller mindre allvarliga. Så många test. Så många beslut, tankar och gränser som ska överträdas. 
Det är sant som de sa när man var liten och ovetande. "Var glad så länge du är barn", sa dem, medan man satt i mammas knä utan att egentligen förstå innebörden av vad som just sagts.
Med risk för att låta något smått religiös; livet och allt därtill är det mest underbara jag har. Några gånger har jag tvivlat men då har livets små guldkorn snabbt fått mig åter på fötter. Familj, bästis och älskade Ro. Mamma, pappa, farmor. 
Inte att förglömma - farfar. 

Mamma som kan vara dubbelt så tramsig som jag och tre gånger så allvarlig när tillfället kräver. Som snackar lite för mycket, lite för ofta, precis som jag. Älskade mams som alltid står redo, vare sig jag tjuter av glädje eller gråter av sorg.

Paps. Vi kan ha helt delade meningar men går alltid ned i spagat för att ha en fot i var åsikt och förstå varandra. Sedan jag var liten har jag kunnat prata med dig om precis allt, och om inte viktigast av allt; kunna säga det jag vill på mitt sätt och du förstår.

Farmor. Du har kommit att bli en av de människor jag står närmst och har lättast att prata med. Vi har samlade, men någon gång delade meningar om saker och ting men kan alltid skratta åt varandra på sättet som vi båda förstår. Efter varje visit märker jag hur jag blir mer och mer lik dig. Varje besök hos dig är som en lektion i hur man lever livet. 

Farfar. Du har blivit min "gubbe på tredje våningen". Den jag alltid rådfrågar och konverserar med om allt mellan hus och himmel. Den som otroligt nog ofta ger rättast svar för att inte längre vara med oss i det liv vi lever här.

Matilda. Du underbara människa som ställer upp i vått och torrt och är precis lika knäpp och förvirrad som jag själv. Att umgås, skratta och prata med dig är som terapi för mig.
Tack för allt ni lär mig, gör mig en del av och ger av er själva. Jag älskar er!